...och bara smakar godare och godare för varje ny bit.
Som en semesterresa utan slut.
Som ett härligt rus utan bakfylla.
Som ett drömliv utan vardag.
Som en pudersluttning där ingen tidigare åkt.
Hur kan man någonsin tröttna?
Ja. Jag kan.
fredag 6 februari 2009
Som en chokladask där pralinerna aldrig tar slut...
...och bara smakar godare och godare för varje ny bit.
Som en semesterresa utan slut.
Som ett härligt rus utan bakfylla.
Som ett drömliv utan vardag.
Som en pudersluttning där ingen tidigare åkt.
Hur kan man någonsin tröttna?
Ja. Jag kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
åhh känns som om jag skulle behöva en sån chokladask just nu, börjar känna mig lite förkyld och allmänt deppig tack vara vädret. men en ljus punkt finns i mitt liv just nu, det ska verkligen bli kul att träffa dig nästa vecka =)
åhhhh...inte den bästa bild å se när man sitter å räknar hundradelarna till lunchen med en magsäck som skrynklar ihop sig som ett russin av hunger....
Ja tack Petra....den tar jag gärna emot:)
Mailar dig bilderna i em....har haft jätteproblem med nätet så allt tar en evighet....suck...men nu har jag hittat en lösning iaf:)
Kram
Man behöver kontraster.
Om allting hela tiden är tipp-topp förlorar vi tillslut förmågan att uppskatta det.
Ibland känner jag mig otacksam för att jag inte varje sekund njuter av det jag har just nu och här. Men det fungerar ju inte riktigt så. Ibland måste man få vara arg, ledsen eller uttråkad och oavsett om man har något att känna de känslorna inför eller inte så kommer de och det är bara att gilla läget för snart försvinner de igen och man kan åter vara sitt vanliga glada och nöjda jag.
Kram Emelie
Skicka en kommentar