Året är 1988, oktobermorgonen är kylslagen och jag huttrar under de alltför tunna gympakläderna. Där, vid hundrastgårdens stängsel, börjar ”Barkbanan” - ett 2,2 kilometer långt elljusspår som i decennier använts av min högstadieskola för att skilja agnarna från vetet i skolgymnastiken.
Gympaläraren kramar det gula stoppuret i sin hand och ett ögonblick senare har han tryckt på startknappen. Snabba fötter mot marken, guppande hästsvansar och träningsbyxfladder.
Och så jag. Här snackar vi inte snabba fötter, fladder eller gupp. Bara kalla, tunga, stumma ben och mjölksyra upp över öronen. Ben som inte lyder och ett huvud i kaos. Jag försöker och försöker, kämpar febrilt för att få till någon slags jogging. Men icke. Benen är likt förbannat stumma som betongpelare och min andhämtning är inte nådig.
- Det här gick visst inte så bra, eller vad säger du?Gympalärarens lakoniska kommentar när jag rödblommig och utmattad gå-sprungit mig i mål skär genom morgontystnaden. De andra i klassen står redan i duschen vid det här laget och mitt nederlag är fullständigt. Underbetyget i gymnastik lyste som en förhatlig plump i betygsprotokollet.
Det var då jag bestämde mig. Jag ska aldrig mer springa i hela mitt liv. Inte jogga heller, eller lunka. Eller löpa. För ansträngningarna leder bara till nederlag och ännu sämre självförtroende. För blir man vald sist tillräckligt ofta sätter det sina spår.
Gympalärarens ord malde i huvudet många år efter högstadietiden. Och jag stod vid mitt ord, jag lät bli löpningen. Däremot blev det en hel massa andra sporter i stället - skidåkning, kajakpaddling, klättring och cykling för att nämna några.
Jag började plugga, sedan jobba och fick snabbt rykte om mig som ”sportfånen” på de arbetsplatser jag befann mig på. Svenska fjällvärlden utforskades - sommar som vinter - Mont Blanc bestegs och en av Sveriges nordligaste sjöar paddlades.
Många punkter på att göra-listan bockades av.
Men.Jag har aldrig gillat plumpar i protokollet. Utmaningar och rädslor är till för att bemästras. Man lever bara en gång.
Stockholm Marathon 2010 - here I come. Och jag tänker inte komma sist i mål!
löpning, träning, maraton, Stockholm Marathon, motivation, personligt, inspiration