Året är 1988, oktobermorgonen är kylslagen och jag huttrar under de alltför tunna gympakläderna. Där, vid hundrastgårdens stängsel, börjar ”Barkbanan” - ett 2,2 kilometer långt elljusspår som i decennier använts av min högstadieskola för att skilja agnarna från vetet i skolgymnastiken.
Gympaläraren kramar det gula stoppuret i sin hand och ett ögonblick senare har han tryckt på startknappen. Snabba fötter mot marken, guppande hästsvansar och träningsbyxfladder.
Och så jag. Här snackar vi inte snabba fötter, fladder eller gupp. Bara kalla, tunga, stumma ben och mjölksyra upp över öronen. Ben som inte lyder och ett huvud i kaos. Jag försöker och försöker, kämpar febrilt för att få till någon slags jogging. Men icke. Benen är likt förbannat stumma som betongpelare och min andhämtning är inte nådig.
- Det här gick visst inte så bra, eller vad säger du?
Gympalärarens lakoniska kommentar när jag rödblommig och utmattad gå-sprungit mig i mål skär genom morgontystnaden. De andra i klassen står redan i duschen vid det här laget och mitt nederlag är fullständigt. Underbetyget i gymnastik lyste som en förhatlig plump i betygsprotokollet.
Det var då jag bestämde mig. Jag ska aldrig mer springa i hela mitt liv. Inte jogga heller, eller lunka. Eller löpa. För ansträngningarna leder bara till nederlag och ännu sämre självförtroende. För blir man vald sist tillräckligt ofta sätter det sina spår.
Gympalärarens ord malde i huvudet många år efter högstadietiden. Och jag stod vid mitt ord, jag lät bli löpningen. Däremot blev det en hel massa andra sporter i stället - skidåkning, kajakpaddling, klättring och cykling för att nämna några.
Jag började plugga, sedan jobba och fick snabbt rykte om mig som ”sportfånen” på de arbetsplatser jag befann mig på. Svenska fjällvärlden utforskades - sommar som vinter - Mont Blanc bestegs och en av Sveriges nordligaste sjöar paddlades.
Många punkter på att göra-listan bockades av.
Men.
Jag har aldrig gillat plumpar i protokollet. Utmaningar och rädslor är till för att bemästras. Man lever bara en gång.
Stockholm Marathon 2010 - here I come. Och jag tänker inte komma sist i mål!
löpning, träning, maraton, Stockholm Marathon, motivation, personligt, inspiration
20 kommentarer:
Wow! Vilket härligt inlägg!
Att jag ens infinner mig på ett gym såhär många år efter skolperioden skulle nog förvåna många av mina gamla klasskompisar, liksom min gympalärare...jag var helt enkelt SÄMST i klassen och gympalektionerna var inte direkt min favoritlektion.
Men precis som du säger, utmaningar och rädslor är till för att bemästras så det är bara att "go for it".
Är jätteglad över att du antagit utmaningen och jag hejjar redan på dej!
Ser framemot att ses imorrn ;-)
STOR KRAM!
Solli
Varför var gympalärarna så där?! Jag hade också en som istället för att peppa och hjälpa gjorde tvärtom.. Jag hatade att springa eller vad man nu ska kalla det man gjorde - för särskilt fort gick det inte ;)
Men nu ska vi visa vad vi går för (fast jag spar maran ett tag till, nöjer mig med ½ maran)! :) Och det är aldrig för sent!
Kram på Dig Petra!
Fan du är tuff!
Du är en inspirationskälla.
Något din idrottslärare verkligen inte var.
Du kommer alldeles säkert inte sist, och om du skulle göra det så är maran en prestation hur som helst. Gympaläraren skulle säkert inte orka.
Det är så tråkigt varje gång man hör hur gamla kommentarer etsats sig fast och påverkat en mer än man vill, flera år senare.
Dock blir jag lika glad varje gång jag hör att någon faktiskt trotsat dessa rädslor och tar tag i dem!
Stort lycka till!
Vilken härlig berättelse, du är en inspiration för alla de som blev valda sist i gympan.. Ett bevis på att alla kan inte vara bäst på allting under alla perioder av sitt liv, förutsättningar ändras och vi med dem.
Min gympalärare som dessutom är den ultrakände Rune Larsson hade helt andra åsikter om min löpning och gav mig högsta betyg i gympan, men av alla andra lärare fick jag mycket måttligare betyg, kanske inte för att jag var särskilt dum i huvudet utan för att det fanns annat som lockade mer under denna period än just skolarbete.
Det är synd att så många blivit så brända av idrotten/gympan i skolan. Men du har tagit revange!
När jag sprang i mål på Stadion i somras efter mitt första marathon var jag tårögd och det kändes som att jag hade vunnit hela loppet - och jag hade ju faktiskt vunnit min egen tävling. Jag hade precis klarat av något som jag ALDRIG trodde att jag ens skulle försöka att klara av. Tror att du kommer uppleva samma sak nu i sommar.
Härlig berättelse! Den där gympaläraren borde läsa din blogg. Skrattar bäst som skrattar sist :)
Jag vet att du inte kommer sist på Stockholm Marathon!
Heja!
Heja Petra! Vilket härligt inspirerande inlägg!
Kram
Hoppas den där gympaläraren har läst ditt inlägg och SKÄMS! Och nej, du kommer INTE sist! Det VET jag.:-)
Go girl :-) Har ungefär samma bakgrund som du, hatade gympan i skolan eftersom det bara var fotboll eller redskapsgympa... Men idag är jag klassad som sportfåne/hurtbulle/träningsfanatiker, jag också :-)
Kram Nina
Underbar läsning ;) Kram
Åh! Underbart!! Behöver läsa sånt här ibland :)
Kanoninlägg Petra! Det är säkerligen (eller bevisligen kanske man ska säga, baserat på tidigare kommentarer ;)) många som känner igen sig i det du skriver, och jag är absolut en av dem. Det kommer garanterat gå jättebra på maran, jag hejar på dig!
Jag vet inte hur du har det med "köpa-kläder klickförbud" i nuläget, men jag hittade en klänning som jag tyckte var lite du, med djurmönstrat och nitar. Så jag vill bara tipsa om den: http://www.lipsy.co.uk/store/party-dresses/animal-chiffon-eyelet-dress/product-is-DR02521_101. Inte bara leopardmönstrat, men de har ju med lite i alla fall, om än i svart vitt och blandat med zebramönster =)De har så många härliga klänningar på den sajten att man blir alldeles matt, tycker jag i alla fall.
Lycka till med löpning och allt!
Inte en chans att du kommer sist!!!!! du är grym kvinna och jag VET att du bara blir grymare och grymmare!!!!
Håller helt med om att det var alltför länge sen.....vi måste styra upp nåt nu....hur ser julen ut för dig?
massa kramar
You go, girl! Inte för att du behöver bevisa något för någon utan för att du tycker att det är kul.
Skolan har satt spår i oss alla - jag själv har finskan som en obehaglig plump i protokollet. Men det löste jag genom att flytta till Stockholm, glömma det lilla jag kunde och koncentrera mig på såna språk jag gillar. Funkar lika bra. :-)
Gympalärare i allmänhet är sällan några inspirationskällor till att motionera mera - varför är det så???
Tänk vad enstaka ord från människor i barndomen kan ha stor inverkan resten av livet. Jag tycker du är urduktig som bestämt dig för att göra det här, är inget för mig kan jag lova :)
Jag avskydde jympan i skolan, cooper-test var pesten själv och jag blev alltid vald sist i alla lagsporter. Nu frågar kompisar och kollegor mig om råd mee träning.. Jag springer, cyklar, gymmar, paddlar.. och kan inte tänka mig något annat!
Fy för sådana jympalärare.. :( Men den som skrattar först, skrattar verkligen sist!! Och sist kommer du inte! Stort lycka till!
Skicka en kommentar