fredagen den 26:e februari 2010

Att lära sig att älska sig själv

Hur beroende är du av omgivningens uppskattning? Att ofta få höra att det du gör är bra, att ditt utseende är bra, att du duger? Att ditt jobb är tillräckligt spännande och att du är tillräckligt framgångsrik?

Jag satt länge fast i ”duktig flicka”-fällan. Van som man var från plugget att alltid vara den som hade bäst på proven och att vara den som fröken satte mellan två bråkiga pojkar för att lugna ner dem var det svårt att växa ur den rollen som vuxen.

Men jag tog några stapplande steg som blev fler och fler - samt längre och längre. Upptäckte tjusningen med fjällvandring och hur vistelsen ute i det fria hade en lugnande inverkan på mig. Jag upptäckte träningen och hur skönt det var att inte tävla med någon annan än sig själv, ingen sur jympalärare som stod med tidtagaruret och såg bister ut.

Det har tagit tid. Lång tid. Processen är inte helt färdig än, men jag ser ljuset i slutet av tunneln. Och det känns förbannat skönt.

Man sluter inte fred med sig själv i en handvändning.

13 kommentarer:

Susanna sa...

Själv har jag tagit ett par steg bort från just löpningen det sista just eftersom jag just nu kännner att den blir för prestationsinriktad. Håller på att jobba med just det här och känner att just nu räcker det bra med gruppträningspass där ens prestation faktiskt inte kan mätas, bara att tävla med och mot sig själv som löpningen är kan vara lite för mycket det med + att det är en så folklig sport att i princip alla människor har en åsikt om hur snabbt man "ska" springa. Men en vacker dag så, då kan jag springa igen :)

Petra sa...

Susanna - förstår dig, det är lätt att börja jämföra sig med andra när man bara tävlar mot sig själv. Som du säger är ju löpning så himla lätt att mäta när det gäller prestation. Men jag vägrar släppa den här fantastiska sporten på grund av det. Hoppas du hittar tillbaka till löpningen snart och gruppträningspass är ju superskoj det med!

anneliten sa...

Vi är många "duktiga flickor". Jag tycker MarathonMias inlägg om att inte vara sina prestationer är viktigt, men inte alltid lätt att omsätta i sina tankar och känslor.

Sofie RW sa...

Beundrar dig Petra som lyckas gå din egen väg och inte vara "duktig flicka" jämt. Jag erkänner att jag själv är väldigt beroende av att prestera mitt allra bästa - varje dag då det gäller jobb: prestera, leverera, walk the extra mile. Löpningen har jag en ganska annorlunda inställning till; den ska fungera som motvikt och inte vara prestationsbaserad; och jag kämpar för att hålla den så; och försöker stanna upp ifall jag märker att det skenar iväg. Tack för detta tänkvärda!

Ingmarie sa...

Ja TACK Petra för ditt inlägg. Jag har (och ÄR) "duktig flicka" men inte inom allt. Skiter fullständigt i vissa saker men inom andra kan jag bli helt knäckt om jag gör minsta "fel".Precis som Sofie skriver är löpningen och träningen ett andhål (fast så har det förstås inte alltid varit) och utan den skulle jag nog gå upp i små atomer av stress och inre oro.Det ÄR svårt att sluta fred med sig själv, acceptera sina begränsningar och lyssna på sitt hjärta...

Ellinor sa...

Ja, den där duktighetsfällan är förrädisk och jag tror att det är många som sitter fast i den.
Men med små, små steg kan man ta sig ur och bryta mönstret.

Stor kram

Sara sa...

Det Är synd att vi ofta är sâ duktiga pâ att vara vâra egna värsta fiender istället för att vara vâr egen bästa vän.
Det tar tid, sânt där!

Ingela sa...

Nej det har du så rätt i!

Jag läser en jättebra bok: "Good Enough" som har fått mig att tänka om i både smått och stort. Jag har varit (och är fortfarande ibland) en perfektionist som ställer alltför höga krav på mig själv.
Men det är inte hälsosamt.

Jag blir glad att läsa att du är tillfreds nu!

Kram

Helena sa...

Amen. Du har så rätt, så rätt Petra...
Men omgivningens uppskattning och uppmuntran kommer man väl alltid att vara lite beroende av. Det tror jag hör till människans natur.
Är verkligen glad över att du ser ljuset i tunneln, jag försöker fortfarande att hitta mina utgångar i änden på vissa vägar.
Stor lördagskram till dig!

Irina sa...

Är jätteimponerad av den person du är idag, trots att jag inte kände dig tidigare och har sett hela förvandlingen. You go, girl! Det är ditt liv - lev det som DU vill! :-)

Andrej sa...

Samma resa här. Jag har lärt mig mycket av min coach - som till exempel att lyssna och ta till sig feedback. Där började min resa.

Emelie sa...

Bra skrivet Petra. Jag tycker att jag har jobbat både länge och väl på att vara nöjd, slappna av, inte jämföra mig, inte ständigt vara alla till lags, eller rättare sagt mig själv...Jag tycker att jag har kämpat för att inte vara beroende av att andra tycker att jag är duktig men jäklar vad svårt det är. Jag är fortfarande extremt beroende av att andra tycker att det jag gör är bra. Jag menar, visst försöker man göra det man gör i sitt liv bara för sin egen skull men om det verkligen, verkligen bara var för vår egen skull, varför skulle vi då blogga till exempel? Är vi inte en massa duktiga fickor som visserligen vill inspirera varandra och hjälpa varandra men som också vill bekräftas? Veta att det finns fler som vi, att det vi gör är bra och duger? Jag menar inte att det bara är det som driver oss men samtidigt kan man väl inte sticka under stol med att synas är att bli bekräftad, av andra likasinnade och jag håller med Helena, det är väl så vi människor fungerar lite.

Stor kram

Hanna sa...

Jag är alldeles för hård mot mig själv, men nu har jag sökt hjälp för det så jag hoppas att det vänder snart. Jag vet att jag är bra, men det spelar ingen roll när känslan jag har i kroppen säger något annat. Motsägelsefullt, men känslor är inte alltid logiska.