Hur beroende är du av omgivningens uppskattning? Att ofta få höra att det du gör är bra, att ditt utseende är bra, att du duger? Att ditt jobb är tillräckligt spännande och att du är tillräckligt framgångsrik?
Jag satt länge fast i ”duktig flicka”-fällan. Van som man var från plugget att alltid vara den som hade bäst på proven och att vara den som fröken satte mellan två bråkiga pojkar för att lugna ner dem var det svårt att växa ur den rollen som vuxen.
Men jag tog några stapplande steg som blev fler och fler - samt längre och längre. Upptäckte tjusningen med fjällvandring och hur vistelsen ute i det fria hade en lugnande inverkan på mig. Jag upptäckte träningen och hur skönt det var att inte tävla med någon annan än sig själv, ingen sur jympalärare som stod med tidtagaruret och såg bister ut.
Det har tagit tid. Lång tid. Processen är inte helt färdig än, men jag ser ljuset i slutet av tunneln. Och det känns förbannat skönt.
Man sluter inte fred med sig själv i en handvändning.
Och nu då?
1 vecka sedan